Dutch Baroque Era Painter, 1627-ca.1683  Related Paintings of Willem van :. | The Battle of Terheide | Marine Landscape wer | Hunting Still-Life | Hunting Still-Life | Ships anchored offshore |
Related Artists:
Emil Barentzen
Emilius Ditlev Bærentzen, usually known as Emil Barentzen, (30 October 1799, Copenhagen - 14 February 1868, Copenhagen) was a Danish portrait painter and lithographer, active during the Golden Age of Danish Painting. Born in Copenhagen on 30 October 1799, Barentzen served an apprenticeship at the pharmacy in Nykobing Sjælland but then travelled to Christiansted on the then Danish island of St. Croix in the West Indies where he worked in one of the government offices. Five years later he returned to Denmark and, after qualifying as a lawyer, moved into painting which until then he had practiced as a hobby. In 1821, he entered the Danish Academy where he studied under Christoffer Wilhelm Eckersberg. He was awarded the little silver medal in 1826 and the large silver medal the following year. He soon became one of Copenhagen's most popular portrait painters. His paintings were characterized by an elegant but sober style, free of psychological trimmings in accordance with contemporary practice. One of his most successful works is the portrait of Soren Kirkegaard's fiancee Regine Olsen (1840). In 1837, he began to specialize in lithography with H.L. Danschell who managed his deceased father-in-law's oilcloth factory where stones were used to colour the fabric. This led to the founding of a lithographic company, Emilius Bärentzen & Co.s litografiske Institut, which later became Hoffensberg, Jespersen & Fr. Trap. Bærentzen made lithographs of many of the period's most important figures. He continued to work both as a lithographer and artist until 1866 when he painted the portraint of Cosmus Bræstrup for the Freemasons lodge in Helsingor. He died on 14 February 1868.
Arthur Melville
British Painter, 1858-1904, Scottish painter. He was trained in Edinburgh under James Campbell Noble (1846-1913) and at the Royal Scottish Academy Schools. His early works are peasant subjects in a subdued tonal style. While at the Acad?mie Julian in Paris and at Grez-sur-Loing (1878-81) he developed a colouristic watercolour style with strong chiaroscuro. This was consolidated during his journey in 1881 to Egypt and Constantinople, and on trips between 1890 and 1893 to Spain (with Frank Brangwyn) and North Africa. Contrasts of strong sunlight and coloured shadows were created in his 'blottesque' technique of colour droplets on paper saturated with Chinese white: sponge and brushwork were used to clarify form, as in Little Bullfight: 'Bravo Toro' (c. 1888-9; London, V&A). He was associated with the Glasgow Boys and influenced their development of colour and design. His closest contact with them came during outdoor sketching trips in Scotland between 1882 and 1889, and in Paris in 1886 and 1889. In 1886 he became an Associate of the Royal Scottish Academy and developed a strongly decorative oil style, seen in Audrey and her Goats (1884-9; London, Tate).
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.